På sistone har det varit mer besökare än det brukar här, så då passar det väl att presentera sig igen. Den här serien gjorde jag för några veckor sedan när vi som går projektåret på Serieskolan gjorde ett presentationsfanzine till de som går första året, efter att de gjort ett sådant till oss (och sig själva). Så, nu vet ni vem jag är.
I helgen var det alternativseriefestival i Malmö, kallad Altcom. Det har blivit ganska många festivaler för mig nu men det var första gången jag var på Altcom, och för första gången hade jag bestämt mig för att ha ett alldeles eget fanzinebord. I vanliga fall brukar jag sitta med mitt seriekollektiv Ritualen. De var också där – faktiskt bordet bredvid, så klivet var inte jättelångt – men jag kände att jag har samlat på mig så mycket serier nu att det skulle funka bättre om jag inte trängdes ihop med alla andra på Ritualenbordet. För Ritualen är väldigt produktiv så fastän jag och Ylva bröt oss ur på varsitt eget bord så var Ritualens ändå fullproppat med fanzine.
Men det var några stressiga veckor inför festivalen för att se till så att jag skulle ha färdigt min nya serie, första delen i Trygga Lilla Sverige. Och det gick! Fanzinet var färdigt dagen innan festivalen och när jag kom dit var bordet mycket större än jag förväntat mig. Trots det lyckades jag fylla ut så att det inte såg tomt ut.
Och det sålde som smör. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig eftersom jag inte varit på festivalen tidigare och aldrig haft ett helt eget bord. Men jag trodde nog att alternativseriefestivalbesökarna skulle vara för alternativa för mina serier. Där hade jag dock fel. Väldigt många kommenterade på att jag gjort fina saker och väldigt många var nyfikna på Trygga Lilla Sverige. Festivalen stod mitt i Folkets Park så det var många parkpromenerare som nyfiket kollade in serierna, och de var minst lika intresserade som serienördarna. En kvinna berättade att hon satt upp en dramaföreställning på samma tema som min serie Maja Stina, så hon köpte två exemplar. Hennes dotter tyckte mina serier påminner om Simon Gärdenfors, så hon köpte en Walter-affisch. Ett gäng punkare från Umeå tyckte det var jättebra att jag gjorde serie om Norrskensflamman fastän jag aldrig satt min fot i Luleå, och gav mig många bra tips om liknande händelser att göra serier om. Någon annan tipsade om Gellert Tamas bok om Lasermannen, vilket uppskattades eftersom filmen/serien baserad på boken (jag är väldigt dålig på att läsa böcker) var en inspirationskälla när jag gjorde ”Innan det är för sent”. Hans vän plockade med sig ett av mina informationsblad till sin fru som är lärare och letar efter ”annorlunda” läromedel till historieundervisningen. Perfekt!
Det gick så bra att jag fick vika fler Maja Stina-kartonger och alla ”Innan det är för sent” tog slut. Jag ska se till att ha tryckt nya till nästa vecka och lägger upp dem på Fosfor. Skriver lite mer om serien då, men här har ni en bild på innehållet i alla fall. (Vill ni köpa en affisch kan du maila mig. Frakten i rulle kostar 50 kr så det blir en jämn hundrig för en affisch, och billigare om du köper fler eftersom frakten är en engångssumma.)
Och då har jag inte nämnt flertalet serieskapare som jag ser upp till som kom fram och kommenterade och var intresserade. Så festivalen var en mycket bra egoboost, som sedan toppades med att Seriefrämjandets ordförande Fredrik Strömberg igår la upp en bild på mitt fanzine på sociala medier med kommentaren: ”Årets bästa seriefanzin, såväl vad gäller design som innehåll. Utan tvekan det bästa jag fick tag på under AltCom. Ett råd till alla förlag: signa Steve Nyberg så snart ni bara kan!”
Tack för det!
Det enda negativa intrycket från festivalen (förutom att det var kallt att sitta utomhus i ett tält) var att det var svårt att lämna bordet när jag var själv. Men Ritualen var ju där också så Hanna LT höll koll på mitt bord medan jag tog en shoppingrunda. Det blev dock inte av förrän mot slutet av festivalen när många redan hunnit plocka ner, men jag lyckades köpa på mig ett gäng fina serier ändå. Särskilt glad blev jag över ”O Espelho de Mogli” av Olivier Schrauwen (den stora inplastade nere till vänster), som jag sett på festivaler tidigare och ångrat att jag inte köpt. Jävulskt stilig är den.
Lite försenad har jag äntligen kommit igång att tuscha den här serien, som jag döpt till ”Innan det är för sent”. Den handlar om ett terrordåd under tiden för finska vinterkriget, men det utfördes av svenskar, mot svenskar, i Sverige. Trygga lilla Sverige.
Mer info om den här serien får ni inom kort. Jag ska se till att ha den färdig till seriefestivalen Altcom som är 8-9 november här i Malmö.
I helgen var jag med Ritualen på fanzinefestival i Köpenhamn. Jag var ju främst där för att att sälja mina egna och Ritualens fanzine men jag kan ju inte hålla mig från att köpa på mig ett gäng när jag är på festival. Favoriterna är den superfina Skal vi gå en tur av Sidsel Nielsen Bonde och det ruffiga vikzinet Amazing Maze Zine av Martin Hollmer.
Och det visade sig att mina serier sålde rätt bra, så resan gick ungefär jämnt ut också fastän jag bara hade med mig Maja Stina och Astrid till försäljning.
Det är ju kul, särskilt för att jag sålde mer än jag brukar göra. Vet inte om det betyder att mina serier funkar bättre på danskar än andra men jag tror att det även har en del med presentationen att göra. Folk verkar ganska rädda för att plocka upp och öppna mina fanzine för att de är så prydligt gjorda och förpackade så nu hade jag lagt dem lite öppnade så att ingen skulle känna sig rädd för att bläddra. Och det verkar ju ha varit en bra taktik.
Vill du också köpa mina fanzine (eller andras) så går det att göra det på Fosfor.
Petty Theft, Pascal Girard (Drawn & Quarterly, 2014)
När jag var i USA för något år sedan blev jag i en liten bokaffär rekommenderad Bigfoot av Pascal Girard, och jag blev förälskad. Det var en förtjusande liten berättelse om tonårsuppväxt som kändes lika självbiografisk som skönlitterär. En väldigt inspirerande bok. (Läs den!) Petty Theft är strikt självbiografisk men har ändå en lätt ton av fantastisk fiktion (till skillnad från hans andra självbiografiska serie, Reunion). Det är denna subtila förvirring som gör en annars ganska klassisk berättelse om en neurotisk man som söker kärleken efter ett uppbrott, till en ändå läsvärd serie.
Daybreak, Brian Ralph (Drawn & Quarterly, 2011)
Jag hade hört talas om denna som en konstnärlig indieserie om zombieapokalypsen och det lät förstås intressant även om zombies sedan länge är uttjatat. Och den visade sig vara väldigt spännande, både för hjärtat och för hjärnan. Boken bryter fjärde väggen redan från första rutan och fortsätter sedan genomgående med det. En ung man som saknar ena armen tittar på mig och säger hej. Han visar vägen och erbjuder mig att dela hans skyddsrum för natten. Det är en väldigt talför ung man som förklarar världen för mig, men utan att dialogen för den skull blir deskriptiv. Jag är ny i den här världen men min namnlöse guide talar till mig som om jag visste precis vad som hänt. Vad det är för värld jag plötsligt hamnat i. Det är ett fantastiskt välbalanserat hantverk och jag kan inte sluta vända blad. Den namnlöse mannen talar hela tiden till mig, ställer frågor och kommer med förslag, som gör att jag känner mig delaktig i berättelsens utveckling – som om det var en ”choose you own adventure”-bok – fastän den är strikt linjär. Verkligen spännande och jag kan helt ärligt säga att jag aldrig läst nåt liknande. Fjärde väggen har alltid intresserat mig när jag tittat på film, men i serier är jag inte lika bevandrad och tar gladeligen emot tips om du har något.
A Wrinkle In Time, Hope Larson (Farrar, Straus and Giroux, 2012)
Jag skymtade denna i hyllan när jag var på jakt efter Daybreak och mindes att jag hört om den att den var en bra serie om tidsresor. Så jag plockade med den hem. Och blev mäkta besviken. Inte bara för att den inte alls innehåller tidsresor (däremot nåt sorts dimensionsresor mellan planeter) eller att jag uppebarligen inte är målgruppen (det här är en serie för barn/ungdomar som är nyfikna på livet). Det som framför allt bar emot var hur extremt övertydligt berättad den var, vilket förstås går under målgruppsproblemet men jag låter det ändå vara sagt. Det är många rutor, många sidor, som går åt till att förklara hur dålig självkänsla huvudpersonen har. Hon är så klumpig. Hon är så ful. Hon är så dum. Osv, osv, osv. En yngre – ännu tydligare – version av Twilight-Bella. Det blir en onödigt tjock bok i mina händer, men i händerna på ett storögt barn är den förstås ett epos. Men jag vill också beklaga mig över dess illa dolda kristna moralism. Det är en kamp mellan gott och ont, ljus och mörker, inbäddad bland spännande tidsportaler och knasiga vägvisande följeslagare (änglar, ska det visa sig). Jesus var den förste som slogs mot ondskan, som är en svart massa som omsluter utsatta planeter, och sedan dess har andra lett kampen. Nu senast är det huvudpersonens pappa, en vetenskapsman som försvunnit och som omtalas som ”Father” med stor begynnelsebokstav. Ondskan visar sig vara en jättestor jättelogisk hjärna, och vapnet med vilken den bekämpas är huvudpersonens Kärlek.
Jag har nyss börjat rita upp den första serien i mitt projekt Trygga lilla Sverige. Denna utspelar sig i Luleå 1940 och här ser ni de två första sidorna av totalt 24. Utan text, för jag tycker inte det blir snyggt när jag handtextar – istället ska jag skapa ett eget typsnitt baserat på min handstil och texta digitalt, vilket går mycket snabbare men förhoppningen är att det inte ska se så digitalt ut. I den här scenen introduceras huvudkaraktären Gunnar Hedenström och hans vardag, knuten till det svenska förhållandet till världskriget som trappades upp i Europa.
Jag är väldigt peppad och känner att det kan bli nåt riktigt bra av det här, fastän det är första gången jag gör en så här lång serie och gör en serie med så här mycket text (som uteslutande är dialog). Spännande!
Förra valet befäste borgarna sin regeringsposition genom att lova väljarna en femhundring mer i månaden. I år går de till val utan löften – och skyller på att människor från andra länder kostar för mycket pengar.
Jag har aldrig röstat med plånboken och kommer inte göra det nu heller. Jag röstar även fortsättningsvis för en politik vars mål är ett solidariskt samhälle.
I helgen var jag på Helsingfors seriefestival – Sarjakuvafestivaalit – tillsammans med mitt seriekollektiv Ritualen. Vi var där för att sälja våra serier men lika mycket var jag förstås där för att upptäcka andras.
Vanligtvis fyndar jag mest bland fanzine i såna här sammanhang men i ärlighetens namn tyckte jag det var mer spännande grejer inne i festivalens huvudtält, där de större förlagen höll till. (Allting är relativt och det var framför småförlag även i det stora tältet.) Festivalens teman i år var Tyskland och HBTQ. Det senare temat märktes mest i en prideflagga på seminariescenen samt att ett av fanzinetälten buntade ihop alla queer-/feminstserier. Nånstans i stan fanns också en Tom of Finland-utställning. Tysktemat märktes i att en mängd tyska serieskapare hade satts i främsta rummet i huvudtältet. Där fanns många spännande serier men tyvärr ganska få som var översatta. Även om min gamla skoltyska håller ihop någotsånär valde jag ändå bort dessa – och många fantastiska, oöversatta, finska serier – och lade mina få slantar istället på serier jag kunde förstå helt och fullt. Som en jättestor linoleumtryckt serie av Alina Vergnano, limiterad i 50 exemplar. Men jag köpte mig också en samling serier av tyska bröderna Jannis och Michel Esselbrügge, som hade undertexter på engelska, och bytte till mig ett fanzine av finska Antti som hade bordet bredvid oss. Hans serier var inte översatta men såg finfina ut och med byteshandel var det priset värt.
Men mitt bästa köp var nog ändå Kaisa och Christoffer Lekas bok The Death of Toumas Mäkinen. Deras böcker är alltid extremt vackra i formen men även innehållet är genialt. Denna bok handlar om deras vän Toumas, som trots titeln inte är död men har lämnat sitt gamla liv i Finland för att gå i kloster i Kalifornien. Boken är uppdelad i tre delar, som är varsitt häfte, där första delen berättar om händelsen ur Toumas föräldrars perspektiv, andra delen ur hans flickväns perspektiv och till slut får vi i tredje delen Toumas (som nu heter Guru-nistha) egen version. Intressant läsning om att lämna och att lämnas.
Det visade sig vara en mycket trevlig festival med mycket spännande serier och ett brett internationellt perspektiv. Jag hoppas jag får råd och möjlighet att åka dit igen.
Nu har andra året på Serieskolan dragit igång. Kul på många sätt! Bland annat för att jag då kom åt en datafil som jag glömt göra backup på. Detta var mitt sista serieprojekt på skolan förra året, gjord som en affisch för att sättas upp här och där på gator och torg. (Har varit lite dålig på det, dock.)
Den är inspirerad av en låt av The Kinks men ska inte ses som en seriedramatisering av låten utan som något eget. För mig var låten mer en språngbräda till en idé om en serie. ”Do you remember Walter” heter låten och den låter så här:
Jag gillar att bläddra bland böckerna på Malmöbibblans serieavdelning. Jag gillar att läsa serier. Och jag gillar att skriva om det jag läst. Så jag tänkte att varför inte göra det här på bloggen?
City of Glass, Paul Karasik & David Mazzucchelli (Faber & Faber, 1994)
Jag vet inget om förlagan, en roman av Paul Auster, utan letade upp denna för att jag för ett tag sedan läste David Mazzucchellis bok Asterios Polyp (Pantheon Books, 2009), och blev nyfiken på vad han gjort mer. Det finns vissa likheter i tematik hos dessa två men Asterios Polyp är ett senare verk, skapat utan förlaga eller medarbetare och är kanske på grund av det mer eget men samtidigt mer lättillgängligt. City of Glass har jag inte riktigt kunnat dechiffrera men jag är ändå hänförd. Jag håller med i det nån sagt: ”Hellre förvirrad än uttråkad”. För den tar upp många intressanta ämnen och nystar upp dem eller knyter dem om sig själva med spektakulära – men ändå självklara – metoder. Gång efter annan kommer jag att tänka på Magrittes berömda pipa. Berättelsen följer hyllade poeten Peter Quinn, som tröttnat på poesin och istället börjat skriva kioskdeckare under pseudonymen William Wilson och som en dag blir misstagen för att vara privatdetektiven Paul Auster (namne med förlagans författare), vars identitet han då väljer att iträda. Det är i grund och botten en deckare men den har så många lager av identitetsförvirring och metanivåer, myter, språk och symboler att jag till slut inte riktigt förstår vad berättelsen vill säga mig. Men jag gillar resan och jag gillar uppvisningen.
Jamilti and other stories, Rutu Modan (Drawn & Quarterly, 2008)
Plockade upp den för omslaget och när det slog mig att jag läst Modans tidigare bok Exit Wounds (Drawn & Quarterly, 2007) – som jag gillade, särskilt i estetiken – så tog jag med den hem. Den samlar 7 berättelser på 174 sidor och denna kortform hanterar Modan dramaturgiskt mästerligt. Vi placeras i varje inledning mitt i en händelse som erbjuder oss massor av information om karaktärerna, deras bakgrund, relation och situation – bara för att sedan vandra åt ett helt annat håll med berättelsen. Och ofta visar sig uppfattningen vi lockats till i inledningen inte alls gälla. Det är ett skickligt användande av fördomar men också av berättande i stort, i detta korta format. Med de tvära vändningarna i föreställningar vi tog för självklara blir vi försvarslösa mot karaktärerna som individer och denna bok som jag plockade upp för sitt yttre tar jag framför allt till mig för sitt inre.
Lucky, Gabrielle Belle (Drawn & Quarterly, 2003)
Även denna bok dömde jag efter sitt omslag. Jag är ju en anhängare av ligne claire och plockade på mig den här boken mycket för visuell inspiration. Vid första anblick blev jag dock avskräckt av hur texttung den är och till en början kändes det inte riktigt som att det fanns en symbios mellan text och bild. Störst vikt ligger på texten att driva berättandet, och bilderna är mest där som komplement. Mer ”tell” än ”show”. Men med berättelsens gång växer samspelet mellan text och bild, och det är något jag tycker är det mest intressanta med såna här projekt. Att se skaparen utvecklas (eller förändras) med varje sida. Lucky består av dagboksserier samlade i tre kapitel och varje kapitel skiljer sig distinkt åt i berättandet. Det första är det mer texttunga och blir monotont repetitivt då varje dag följer Gabrielle på jakt efter ett rum att hyra, antingen åt sig själv eller åt sin lägenhet. Varje serie är tydligt avskild med dagens datum som titel. Andra kapitlet är dock en längre sammanhängande vardagsberättelse där Gabrielle umgås med vänner, åker ut på landet, går på yoga. I det tredje kapitlet blir jag frälst, när den redogörande dagboken långsamt övergår i ett metaforiskt berättande om ett hål i Gabrielles badrumsvägg. Och det är detta som gör mig nyfiken på hennes efterföljande verk.
Ibland, om den ska innehålla mycket dialog, så skriver jag textmanus innan jag börjar med en serie. Men oftast nöjer jag mig med att grubbla fram en story i huvudet. Därefter ser min arbetsprocess ut så här:
1. Skissmanus. Jag viker ett vanligt A4 två gången så det får 8 likadana rutor. Dessa blir miniatyrsidor som jag skissar upp storyn på. Ju snabbare och enklare desto bättre, för att få upp grundstrukturen som jag sen kan peta runt i om det behövs.
2. Blåpenna. I A4-storlek (ibland större) ritar jag noga upp alla sidor med blåpenna, med skissmanuset som karta. De blå linjerna syns inte om du scannar i bitmap efter du tuschat.
3. Tuschning. Jag använder oftast helt vanliga tuschpennor. Tjocklek varierar med humör. Ibland tycker jag tjocka linjer är det finaste och ibland tunna linjer. De dynamiska linjerna från pensel eller stålstift tycker jag inte riktigt om att rita, även om flera av mina favorittecknare använder det.
4. Färgläggning. Jag gillar att rita tydliga linjer som skapar kompletta former. Det blir slutna ytor som bara är att peka och klicka i med färgpytsen i Photoshop. Själva färgläggandet går därför ganska snabbt, men jag pillar mycket med att ändra färger/toner/nyanser för att få dem att samspela.
Detta inlägg inspirerades av min Serieskolankamrat Julia, som för ett tag sen gjorde en enkel sammanfattning av sin arbetsprocess på sin blogg. Jag tycker det är inspirerande att se hur andra jobbar så kanske blir någon inspirerad av detta med. I övrigt kan jag rekommendera Make it, then tell everybody som är en podcast som intervjuar serieskapare och illustratörer framför allt om hur de jobbar. Mycket bra att lyssna på när du sitter och ritar.
(Rutan i exemplet är från en serie vid namn Boahjinaste, som jag ska skicka iväg till en tävling och en antologi. Hoppas att de gillar den.)
Steve Nyberg 