Petty Theft, Pascal Girard (Drawn & Quarterly, 2014)
När jag var i USA för något år sedan blev jag i en liten bokaffär rekommenderad Bigfoot av Pascal Girard, och jag blev förälskad. Det var en förtjusande liten berättelse om tonårsuppväxt som kändes lika självbiografisk som skönlitterär. En väldigt inspirerande bok. (Läs den!) Petty Theft är strikt självbiografisk men har ändå en lätt ton av fantastisk fiktion (till skillnad från hans andra självbiografiska serie, Reunion). Det är denna subtila förvirring som gör en annars ganska klassisk berättelse om en neurotisk man som söker kärleken efter ett uppbrott, till en ändå läsvärd serie.

Daybreak, Brian Ralph (Drawn & Quarterly, 2011)
Jag hade hört talas om denna som en konstnärlig indieserie om zombieapokalypsen och det lät förstås intressant även om zombies sedan länge är uttjatat. Och den visade sig vara väldigt spännande, både för hjärtat och för hjärnan. Boken bryter fjärde väggen redan från första rutan och fortsätter sedan genomgående med det. En ung man som saknar ena armen tittar på mig och säger hej. Han visar vägen och erbjuder mig att dela hans skyddsrum för natten. Det är en väldigt talför ung man som förklarar världen för mig, men utan att dialogen för den skull blir deskriptiv. Jag är ny i den här världen men min namnlöse guide talar till mig som om jag visste precis vad som hänt. Vad det är för värld jag plötsligt hamnat i. Det är ett fantastiskt välbalanserat hantverk och jag kan inte sluta vända blad. Den namnlöse mannen talar hela tiden till mig, ställer frågor och kommer med förslag, som gör att jag känner mig delaktig i berättelsens utveckling – som om det var en ”choose you own adventure”-bok – fastän den är strikt linjär. Verkligen spännande och jag kan helt ärligt säga att jag aldrig läst nåt liknande. Fjärde väggen har alltid intresserat mig när jag tittat på film, men i serier är jag inte lika bevandrad och tar gladeligen emot tips om du har något.

A Wrinkle In Time, Hope Larson (Farrar, Straus and Giroux, 2012)
Jag skymtade denna i hyllan när jag var på jakt efter Daybreak och mindes att jag hört om den att den var en bra serie om tidsresor. Så jag plockade med den hem. Och blev mäkta besviken. Inte bara för att den inte alls innehåller tidsresor (däremot nåt sorts dimensionsresor mellan planeter) eller att jag uppebarligen inte är målgruppen (det här är en serie för barn/ungdomar som är nyfikna på livet). Det som framför allt bar emot var hur extremt övertydligt berättad den var, vilket förstås går under målgruppsproblemet men jag låter det ändå vara sagt. Det är många rutor, många sidor, som går åt till att förklara hur dålig självkänsla huvudpersonen har. Hon är så klumpig. Hon är så ful. Hon är så dum. Osv, osv, osv. En yngre – ännu tydligare – version av Twilight-Bella. Det blir en onödigt tjock bok i mina händer, men i händerna på ett storögt barn  är den förstås ett epos. Men jag vill också beklaga mig över dess illa dolda kristna moralism. Det är en kamp mellan gott och ont, ljus och mörker, inbäddad bland spännande tidsportaler och knasiga vägvisande följeslagare (änglar, ska det visa sig). Jesus var den förste som slogs mot ondskan, som är en svart massa som omsluter utsatta planeter, och sedan dess har andra lett kampen. Nu senast är det huvudpersonens pappa, en vetenskapsman som försvunnit och som omtalas som ”Father” med stor begynnelsebokstav. Ondskan visar sig vara en jättestor jättelogisk hjärna, och vapnet med vilken den bekämpas är huvudpersonens Kärlek.