Galago

Övrigt, Boktips, Design, Illustration

Galago #117

Nu är den här! Lagom till jul och lagom till att fanzinet börjat ta slut så dyker nya numret av Galago upp, där jag gjort framsidan, med anledning av att min serie ”Innan det är för sent” finns att läsa inuti. Framsidan är ett utsnitt ur en scen i serien, där Hallberg och Hedenström sitter och samtalar med sin hemliga kommitté.

Det var himla kul att jobba med och även om jag hela tiden känt mig nöjd med resultatet så är det härligt att se det färdiga resultatet i fysisk form. En faktisk trycksak i min hand. Himla kul! Och särskilt kul att vara i sällskap i tidningen med favoriter som Sara Granér, Liv Strömqvist, Henrik Bromander, mfl. Har inte hunnit läsa hela tidningen än men de gör ju alltid bra saker. Extra kul att i detta nummer är även Matthieu Cousin med och ritar en berättelse av David Liljemark. Matthieu gick andra året på Serieskolan när jag gick första.

Ett mycket bra nummer alltså!

Och där finns i slutet även denna ”annons”, som beskriver Trygga Lilla Sverige:

Böcker från bibblan, 2

Boktips

bibblan2

Petty Theft, Pascal Girard (Drawn & Quarterly, 2014)
När jag var i USA för något år sedan blev jag i en liten bokaffär rekommenderad Bigfoot av Pascal Girard, och jag blev förälskad. Det var en förtjusande liten berättelse om tonårsuppväxt som kändes lika självbiografisk som skönlitterär. En väldigt inspirerande bok. (Läs den!) Petty Theft är strikt självbiografisk men har ändå en lätt ton av fantastisk fiktion (till skillnad från hans andra självbiografiska serie, Reunion). Det är denna subtila förvirring som gör en annars ganska klassisk berättelse om en neurotisk man som söker kärleken efter ett uppbrott, till en ändå läsvärd serie.

Daybreak, Brian Ralph (Drawn & Quarterly, 2011)
Jag hade hört talas om denna som en konstnärlig indieserie om zombieapokalypsen och det lät förstås intressant även om zombies sedan länge är uttjatat. Och den visade sig vara väldigt spännande, både för hjärtat och för hjärnan. Boken bryter fjärde väggen redan från första rutan och fortsätter sedan genomgående med det. En ung man som saknar ena armen tittar på mig och säger hej. Han visar vägen och erbjuder mig att dela hans skyddsrum för natten. Det är en väldigt talför ung man som förklarar världen för mig, men utan att dialogen för den skull blir deskriptiv. Jag är ny i den här världen men min namnlöse guide talar till mig som om jag visste precis vad som hänt. Vad det är för värld jag plötsligt hamnat i. Det är ett fantastiskt välbalanserat hantverk och jag kan inte sluta vända blad. Den namnlöse mannen talar hela tiden till mig, ställer frågor och kommer med förslag, som gör att jag känner mig delaktig i berättelsens utveckling – som om det var en ”choose you own adventure”-bok – fastän den är strikt linjär. Verkligen spännande och jag kan helt ärligt säga att jag aldrig läst nåt liknande. Fjärde väggen har alltid intresserat mig när jag tittat på film, men i serier är jag inte lika bevandrad och tar gladeligen emot tips om du har något.

A Wrinkle In Time, Hope Larson (Farrar, Straus and Giroux, 2012)
Jag skymtade denna i hyllan när jag var på jakt efter Daybreak och mindes att jag hört om den att den var en bra serie om tidsresor. Så jag plockade med den hem. Och blev mäkta besviken. Inte bara för att den inte alls innehåller tidsresor (däremot nåt sorts dimensionsresor mellan planeter) eller att jag uppebarligen inte är målgruppen (det här är en serie för barn/ungdomar som är nyfikna på livet). Det som framför allt bar emot var hur extremt övertydligt berättad den var, vilket förstås går under målgruppsproblemet men jag låter det ändå vara sagt. Det är många rutor, många sidor, som går åt till att förklara hur dålig självkänsla huvudpersonen har. Hon är så klumpig. Hon är så ful. Hon är så dum. Osv, osv, osv. En yngre – ännu tydligare – version av Twilight-Bella. Det blir en onödigt tjock bok i mina händer, men i händerna på ett storögt barn  är den förstås ett epos. Men jag vill också beklaga mig över dess illa dolda kristna moralism. Det är en kamp mellan gott och ont, ljus och mörker, inbäddad bland spännande tidsportaler och knasiga vägvisande följeslagare (änglar, ska det visa sig). Jesus var den förste som slogs mot ondskan, som är en svart massa som omsluter utsatta planeter, och sedan dess har andra lett kampen. Nu senast är det huvudpersonens pappa, en vetenskapsman som försvunnit och som omtalas som ”Father” med stor begynnelsebokstav. Ondskan visar sig vara en jättestor jättelogisk hjärna, och vapnet med vilken den bekämpas är huvudpersonens Kärlek.

Helsinki comics festival

Övrigt, Boktips

I helgen var jag på Helsingfors seriefestival – Sarjakuvafestivaalit – tillsammans med mitt seriekollektiv Ritualen. Vi var där för att sälja våra serier men lika mycket var jag förstås där för att upptäcka andras.

Vanligtvis fyndar jag mest bland fanzine i såna här sammanhang men i ärlighetens namn tyckte jag det var mer spännande grejer inne i festivalens huvudtält, där de större förlagen höll till. (Allting är relativt och det var framför småförlag även i det stora tältet.) Festivalens teman i år var Tyskland och HBTQ. Det senare temat märktes mest i en prideflagga på seminariescenen samt att ett av fanzinetälten buntade ihop alla queer-/feminstserier. Nånstans i stan fanns också en Tom of Finland-utställning. Tysktemat märktes i att en mängd tyska serieskapare hade satts i främsta rummet i huvudtältet. Där fanns många spännande serier men tyvärr ganska få som var översatta. Även om min gamla skoltyska håller ihop någotsånär valde jag ändå bort dessa – och många fantastiska, oöversatta, finska serier – och lade mina få slantar istället på serier jag kunde förstå helt och fullt. Som en jättestor linoleumtryckt serie av Alina Vergnano, limiterad i 50 exemplar. Men jag köpte mig också en samling serier av tyska bröderna Jannis och Michel Esselbrügge, som hade undertexter på engelska, och bytte till mig ett fanzine av finska Antti som hade bordet bredvid oss. Hans serier var inte översatta men såg finfina ut och med byteshandel var det priset värt.

hcf1 hcf2

Men mitt bästa köp var nog ändå Kaisa och Christoffer Lekas bok The Death of Toumas Mäkinen. Deras böcker är alltid extremt vackra i formen men även innehållet är genialt. Denna bok handlar om deras vän Toumas, som trots titeln inte är död men har lämnat sitt gamla liv i Finland för att gå i kloster i Kalifornien. Boken är uppdelad i tre delar, som är varsitt häfte, där första delen berättar om händelsen ur Toumas föräldrars perspektiv, andra delen ur hans flickväns perspektiv och till slut får vi i tredje delen Toumas (som nu heter Guru-nistha) egen version. Intressant läsning om att lämna och att lämnas.

hcf3

Det visade sig vara en mycket trevlig festival med mycket spännande serier och ett brett internationellt perspektiv. Jag hoppas jag får råd och möjlighet att åka dit igen.

Böcker från bibblan

Boktips

Jag gillar att bläddra bland böckerna på Malmöbibblans serieavdelning. Jag gillar att läsa serier. Och jag gillar att skriva om det jag läst. Så jag tänkte att varför inte göra det här på bloggen?

bibblan

City of Glass, Paul Karasik & David Mazzucchelli (Faber & Faber, 1994)
Jag vet inget om förlagan, en roman av Paul Auster, utan letade upp denna för att jag för ett tag sedan läste David Mazzucchellis bok Asterios Polyp (Pantheon Books, 2009), och blev nyfiken på vad han gjort mer. Det finns vissa likheter i tematik hos dessa två men Asterios Polyp är ett senare verk, skapat utan förlaga eller medarbetare och är kanske på grund av det mer eget men samtidigt mer lättillgängligt. City of Glass har jag inte riktigt kunnat dechiffrera men jag är ändå hänförd. Jag håller med i det nån sagt: ”Hellre förvirrad än uttråkad”. För den tar upp många intressanta ämnen och nystar upp dem eller knyter dem om sig själva med spektakulära – men ändå självklara – metoder. Gång efter annan kommer jag att tänka på Magrittes berömda pipa. Berättelsen följer hyllade poeten Peter Quinn, som tröttnat på poesin och istället börjat skriva kioskdeckare under pseudonymen William Wilson och som en dag blir misstagen för att vara privatdetektiven Paul Auster (namne med förlagans författare), vars identitet han då väljer att iträda. Det är i grund och botten en deckare men den har så många lager av identitetsförvirring och metanivåer, myter, språk och symboler att jag till slut inte riktigt förstår vad berättelsen vill säga mig. Men jag gillar resan och jag gillar uppvisningen.

Jamilti and other stories, Rutu Modan (Drawn & Quarterly, 2008)
Plockade upp den för omslaget och när det slog mig att jag läst Modans tidigare bok Exit Wounds (Drawn & Quarterly, 2007) – som jag gillade, särskilt i estetiken – så tog jag med den hem. Den samlar 7 berättelser på 174 sidor och denna kortform hanterar Modan dramaturgiskt mästerligt. Vi placeras i varje inledning mitt i en händelse som erbjuder oss massor av information om karaktärerna, deras bakgrund, relation och situation – bara för att sedan vandra åt ett helt annat håll med berättelsen. Och ofta visar sig uppfattningen vi lockats till i inledningen inte alls gälla. Det är ett skickligt användande av fördomar men också av berättande i stort, i detta korta format. Med de tvära vändningarna i föreställningar vi tog för självklara blir vi försvarslösa mot karaktärerna som individer och denna bok som jag plockade upp för sitt yttre tar jag framför allt till mig för sitt inre.

Lucky, Gabrielle Belle (Drawn & Quarterly, 2003)
Även denna bok dömde jag efter sitt omslag. Jag är ju en anhängare av ligne claire och plockade på mig den här boken mycket för visuell inspiration. Vid första anblick blev jag dock avskräckt av hur texttung den är och till en början kändes det inte riktigt som att det fanns en symbios mellan text och bild. Störst vikt ligger på texten att driva berättandet, och bilderna är mest där som komplement. Mer ”tell” än ”show”. Men med berättelsens gång växer samspelet mellan text och bild, och det är något jag tycker är det mest intressanta med såna här projekt. Att se skaparen utvecklas (eller förändras) med varje sida. Lucky består av dagboksserier samlade i tre kapitel och varje kapitel skiljer sig distinkt åt i berättandet. Det första är det mer texttunga och blir monotont repetitivt då varje dag följer Gabrielle på jakt efter ett rum att hyra, antingen åt sig själv eller åt sin lägenhet. Varje serie är tydligt avskild med dagens datum som titel. Andra kapitlet är dock en längre sammanhängande vardagsberättelse där Gabrielle umgås med vänner, åker ut på landet, går på yoga. I det tredje kapitlet blir jag frälst, när den redogörande dagboken långsamt övergår i ett metaforiskt berättande om ett hål i Gabrielles badrumsvägg. Och det är detta som gör mig nyfiken på hennes efterföljande verk.