Jag gillar att bläddra bland böckerna på Malmöbibblans serieavdelning. Jag gillar att läsa serier. Och jag gillar att skriva om det jag läst. Så jag tänkte att varför inte göra det här på bloggen?

City of Glass, Paul Karasik & David Mazzucchelli (Faber & Faber, 1994)
Jag vet inget om förlagan, en roman av Paul Auster, utan letade upp denna för att jag för ett tag sedan läste David Mazzucchellis bok Asterios Polyp (Pantheon Books, 2009), och blev nyfiken på vad han gjort mer. Det finns vissa likheter i tematik hos dessa två men Asterios Polyp är ett senare verk, skapat utan förlaga eller medarbetare och är kanske på grund av det mer eget men samtidigt mer lättillgängligt. City of Glass har jag inte riktigt kunnat dechiffrera men jag är ändå hänförd. Jag håller med i det nån sagt: ”Hellre förvirrad än uttråkad”. För den tar upp många intressanta ämnen och nystar upp dem eller knyter dem om sig själva med spektakulära – men ändå självklara – metoder. Gång efter annan kommer jag att tänka på Magrittes berömda pipa. Berättelsen följer hyllade poeten Peter Quinn, som tröttnat på poesin och istället börjat skriva kioskdeckare under pseudonymen William Wilson och som en dag blir misstagen för att vara privatdetektiven Paul Auster (namne med förlagans författare), vars identitet han då väljer att iträda. Det är i grund och botten en deckare men den har så många lager av identitetsförvirring och metanivåer, myter, språk och symboler att jag till slut inte riktigt förstår vad berättelsen vill säga mig. Men jag gillar resan och jag gillar uppvisningen.

Jamilti and other stories, Rutu Modan (Drawn & Quarterly, 2008)
Plockade upp den för omslaget och när det slog mig att jag läst Modans tidigare bok Exit Wounds (Drawn & Quarterly, 2007) – som jag gillade, särskilt i estetiken – så tog jag med den hem. Den samlar 7 berättelser på 174 sidor och denna kortform hanterar Modan dramaturgiskt mästerligt. Vi placeras i varje inledning mitt i en händelse som erbjuder oss massor av information om karaktärerna, deras bakgrund, relation och situation – bara för att sedan vandra åt ett helt annat håll med berättelsen. Och ofta visar sig uppfattningen vi lockats till i inledningen inte alls gälla. Det är ett skickligt användande av fördomar men också av berättande i stort, i detta korta format. Med de tvära vändningarna i föreställningar vi tog för självklara blir vi försvarslösa mot karaktärerna som individer och denna bok som jag plockade upp för sitt yttre tar jag framför allt till mig för sitt inre.

Lucky, Gabrielle Belle (Drawn & Quarterly, 2003)
Även denna bok dömde jag efter sitt omslag. Jag är ju en anhängare av ligne claire och plockade på mig den här boken mycket för visuell inspiration. Vid första anblick blev jag dock avskräckt av hur texttung den är och till en början kändes det inte riktigt som att det fanns en symbios mellan text och bild. Störst vikt ligger på texten att driva berättandet, och bilderna är mest där som komplement. Mer ”tell” än ”show”. Men med berättelsens gång växer samspelet mellan text och bild, och det är något jag tycker är det mest intressanta med såna här projekt. Att se skaparen utvecklas (eller förändras) med varje sida. Lucky består av dagboksserier samlade i tre kapitel och varje kapitel skiljer sig distinkt åt i berättandet. Det första är det mer texttunga och blir monotont repetitivt då varje dag följer Gabrielle på jakt efter ett rum att hyra, antingen åt sig själv eller åt sin lägenhet. Varje serie är tydligt avskild med dagens datum som titel. Andra kapitlet är dock en längre sammanhängande vardagsberättelse där Gabrielle umgås med vänner, åker ut på landet, går på yoga. I det tredje kapitlet blir jag frälst, när den redogörande dagboken långsamt övergår i ett metaforiskt berättande om ett hål i Gabrielles badrumsvägg. Och det är detta som gör mig nyfiken på hennes efterföljande verk.