Idag är det Samefolkets dag – samernas nationaldag – och därför tänkte jag dela med mig av denna serie jag gjorde till en serietävling 2014 och som hamnade i C’est Bon Anthology vol 28. Den handlar om samekultur och om Sveriges förhållande till den så jag tänkte den kunde passa att visa upp så här på nationaldagen.
Utan tvekan den senaste tidens populäraste signalord i storpolitiken. Både ledarsidor och nyhetstexter har börjat använda det och sedan även krönikörer som argumenterar mot det. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vars uppgift det är att varna för katastrofer, gjorde för första gången det motsatta och gick ut med att det inte är en katastrof på gång. Det finns alltså ingen systemkollaps. Ändå talar alla om den.
Jag undersökte hur det kom sig att partiledare och andra politiker ganska plötsligt börjat använda ordet. Letade i de stora mediaföretagens arkiv och sökte i det allsmäktiga Google. Kom fram till att det länge använts av de rasistiska gräsrötterna på Avpixlat, Fria Tider, osv., samt i kommentarsfält runt om på nätet, men i de seriösa medierna har begreppet tills nyligen i princip inte existerat. I juni 2014 användes det av två forskare som talar om ”försvarssektorns totala transformation, och de facto systemkollaps” och menar att Sverige inte kan försvara sig om ryssen kommer. Sen började systemkollapsen hamras in av Sverigedemokraterna:
Nb: Det är någonstans kring Anna Kinberg Batras uttalande som ”systemkollaps” omfamnas av journalister och tyckare och det blir svårare att spåra det pga dess frekventa användande. Men det är framför allt politikernas användande av ordet jag intresserat mig för.
Nb2: Margot Wallström har tillskrivits användande av begreppet. Det stämmer dock inte. I en intervju i DN sa hon ”Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop”, vilket sedan refererades i andra nyhetskällor (exempelvis Fria Tider, Expressen och SvD) som att hon ”pratar om en systemkollaps”.
”31/12 1946 sprängs tre dynamitladdningar i området kring Stockholms stadsbibliotek strax efter tolvslaget på nyår. Det är Sabbatssabotören, som utfört sprängdåd runt om i staden under hela hösten. Den här natten åker han till slut fast.”
Sabbatssabotören kallades även för Lördagsdynamitarden eller portvaktsskräcken. Under hela hösten/vintern 1946 hade han sprängt på olika platser runt om i centrala Stockholm. Alltid på lördagar och ofta i trappuppgångar. Stadsbiblioteket blev alltså det sista, men inte det minsta dådet. Centralstationen, Klara polisstation och Kanslihuset var några av de mer spektakulära platser som fick smaka på dynamiten.
”Varför har jag aldrig hört talas om det här?”, tänkte jag när jag först hörde talas om det. Så jag bestämde mig för att göra en serie om händelserna till Trygga lilla Sverige. Det har blivit den serie jag lagt allra mest tid på för det har varit väldigt svårt att hitta någon information om dåden. Här och där har de omnämnts men det finns få djupgående texter om det hela, och särskilt inte om gärningsmannen. De övriga händelserna som jag gjort serier om har det skrivits någon bok eller åtminstone artikel om men kring Sabbatssabotören har det varit helt tyst. Så jag har till största delen gjort min research i rättegångsprotokollen från 1947, vilka är hundratals sidor eftersom varje enskilt bombdåd utreddes var för sig med vittnesmål, skaderapporter och psykologiska utredningar. Ett stort jobb alltså. Men väldigt intressant.
Eftersom en bärande idé med projektet Trygga lilla Sverige är folkbildning så känns det bra att ha hittat och ”utrett” Sabbatssabotören och jag hoppas att det ska hjälpa till att ge den utrymme i det allmäna medvetandet framöver.
Ses i vår, alltså!
Idag är det 99 år sedan änglamakerskan Hilda Nilsson anhölls av polisen i Helsingborg, misstänkt för barnamord. Det firar vi med paketerbjudande på kalender + serien om Hilda för 200 kr inklusive frakt.
Hilda var alltså en så kallad ”änglamakerska” – en kvinna som dödade barn på löpande band. Hon tog betalt för att vara fosterförälder åt barn vars föräldrar inte ville eller kunde ta hand om dem. Det handlade uteslutande om utomäktenskapliga barn, som var en stor skam vid den tiden. Hilda betalades med en klumpsumma – ”ett för allt” – och satte snart i system att döda barnen så fort hon fått betalt. Hon meddelade inte myndigheterna, vilket hon skulle, att hon tagit emot ett barn och de biologiska föräldrarna ville inte veta av barnen mer så Hilda kunde arbeta ostört ända tills en kvinna till slut ångrade att hon lämnat över sitt barn till Hilda och kallade in polisen för att få tillbaks det.
Denna serie är alltså en av serierna i seriesamlingen Trygga lilla Sverige som släpps i vår på Galago (och som jag jobbar på att färdigställa just nu.) Dagens datum är ett av ett sextiotal årsdagar som finns markerade i denna kalender och varje månad har en helsidesillustration av liknande händelser.
Det var rätt längesen jag gjorde serien om Maja Stina och nu när jag räknar på det så ser jag att det bara finns åtta exemplar kvar av de hundra jag tryckte upp. Detta är på många sätt serien som fick mig att börja med Trygga lilla Sverige och de har mycket gemensamt. I Trygga lilla Sverige ritar jag dock serier om specifika faktiska händelser i svensk historia men Maja Stina är mer en generell berättelse om en vanligt förekommande händelse i historien. Där har jag inspirerats av flera olika verkliga händelser och bakat ihop dem till en berättelse. Den handlar om en ung flicka som flyttar in till stan hos en fin familj där hon ska jobba som huspiga. Och likt Trygga lilla Sverige så är det historiens hemskhet som är det centrala.
Jag gjorde serien åt en antologi, som i slutändan inte ville ha den. Så då satte jag ihop ett eget fanzine med extramaterial som ger liv till serien – och detta blev utsett till årets fanzine av Seriefrämjandet, med motiveringen ”Steve Nyberg öppnar upp för vad en serie kan vara. En annan människas öde kommer oss nära.”
Och nu finns det alltaå bara åtta exemplar kvar, så haffa ett innan det är för sent! Köp det via fanzinewebshopen Fosfor.
Under året har jag ju ritat vykort med motiv från terrordåd och andra våldsamheter i svensk historia. Det var tolv stycken som jag skickade ut på den illustrerade händelsens årsdag, utspridda över årets tolv månader. Och nu har jag satt ihop en kalender av illustrationerna, uppblåsta på en hel sida istället för ett litet vykort. Och i själva kalendern har jag markerat årsdagar för ett femtiotal liknande händelser, som jag inte hunnit rita vykort av. Det är helt enkelt för mycket våldsamheter i vår inhemska historia. I slutet finns en förteckning över alla datumen med lite närmare info om händelserna.
Kalendern kostar 150 kr inkl frakt och du kan köpa den här i min webshop.
Dessutom har jag just sammanställt ett fanzine av min serie om Sveriges (och enligt vissa faktiskt världens) första brevbombare.
Det är bara en liten begränsad upplaga eftersom serien även går att läsa i Galago och kommer vara del i samlingen som släpps till våren, men då många hört av sig och velat ha fanzine så bestämde jag mig för att trycka upp ett gäng ändå. Men i begränsad upplaga alltså, så det är först till kvarn som gäller.
Finns för 70 kr inkl. frakt på webshopen Fosfor.
Just nu lägger jag sista handen vid en kalender för 2016 av vykorten jag gjort under året. Bland högtider och liknande markerar jag datum för sådana händelser som jag inte kunnat/hunnit göra vykort eller serier av. För det har ju begåtts ett oräkneligt antal våldsdåd i trygga lilla Sverige. För många för att alla ska få plats i en kalender. Så jag har fått göra nån sorts avgränsning och håller mig till 1900-talet och händelser som kanske fallit lite i glömska. Även om sådant som Palmemordet och Lasermannen är för betydande för att inte vara med. Men kort och gott våldsdåd som borde vara allmänt kända. I mitt arbete med avgränsningen blir jag dock orolig att jag kanske råkat glömma någon händelse så om du kommer på något du tycker borde vara markerat i kalendern får du gärna säga till.
”14/11 1930 skjuter mystikern Sigvard Nilsson en taxichaufför i huvudet och dumpar honom i en bäck. Det är det första mordet för Den magiska cirkeln, som i flera år fortsätter mörda runt ikring Sala, som kallades för Sveriges Chicago.”
Sigvard Thurneman var född Nilsson men bytte namn efter han blivit homeopat. I femtonårsåldern blev han inspirerad av en dansk hypnotisör på tivolibesök i Sala att själv börja med hypnos, yoga, meditation och annan orientalisk mysticism. Han började experimentera med hypnos på sina vänner, höll seanser och startade så småningom det hemliga sällskapet ”Den magiska cirkeln”. Med hjälp av sällskapets medlemmar mördade och rånade Thurneman under sex år fem personer. Själv hävdade han att han dödat ännu fler, genom hypnos.
Just nu jobbar jag med att göra en serie om Thurneman och Den magiska cirkeln, som blir en av delarna i Trygga Lilla Sverige. Så dem kan du läsa mer om i vår när samlingen släpps på Galago.
I drygt 1,5 år har ett läger byggts upp av fattiga eu-migranter på en ödetomt i ett gammalt industriområde i Malmö. Många av industrierna i området är nedlagda och lokalerna står tomma. Tomten som blev läger har stått tom i åratal. Delvis på grund av att marken är förorenad av de tidigare industrierna, samt att det helt enkelt inte finns nåt ekonomiskt intresse i att bygga nytt där. För ett halvår sen skaffade jag och några vänner en snorbillig ateljé i lokalen bredvid. En gammal industrilokal som huserat snorbilliga ateljéer i över tio år. Ingen med pengar vill flytta dit. Säkert var det därför det dröjde ett halvår innan lägertomtens ägare anmälde migranterna för olaga intrång.
När detta blev känt och att migranterna skulle avhysas startades stödföreningar som engagerade sig för de boende i lägret, av vilka många var romer. Och det visade sig att det inte är lagligt att avhysa ockupanter utan att först identifiera dem. Och många av dem gick inte att identifiera. Så ärendet började bollas mellan olika myndigheter i en långsam byråkratisk jakt på något annat sätt att bli av med de fattiga människorna som bodde på ödetomten som ingen annan vill ha. Och så var det väldigt länge. Då och då hittades någon ny förevänding, som stödföreningarnas lagkunniga överklagade, och lägret stod kvar. Tills för ungefär en månad sen, när Janne Josefsson kom dit på blixtvisit och gjorde ett ett reportage i Uppdrag granskning som fokuserade på hur smutsigt det var i lägret, att det är mycket sopor och att bajamajorna (som stödföreningarna ordnat) inte tömts. Det sattes också jämte ett reportage från en mysig liten bruksort i där de vita människorna i de små prydliga husen förfärades över att det stod husvagnar vid de mindre fina husen och att migranterna som bodde i dem bajsade i skogen. De intervjuade upprepade Josefssons ingångsvinkel: ”Politikerna vågar inte ta tag i det här”. Hela Sverige blev uppmärksammade om Sorgenfrilägret i Malmö och samtidigt ökade dramatiskt antalet brandattacker mot flyktingförläggningar, som skett till och från hela året.
Och nu gick det fort att fatta beslut: lägret ska bort. Nu var det inte längre äganderätten det var tal om utan nu var det de boendes egen säkerhet. Lägret var så smutsigt och hälsofarligt att bo i så de boende måste kastas ut. De fick till i söndags på sig att självmant flytta, sen skulle polisen göra jobbet åt dem. Massor av folk samlades i lägret, så väl som de boende, aktivister och journalister. Janne Josefsson dök upp igen men släpptes då inte in av de boende. Utanför lägret samlades också en hel del motståndare till det som stått på avstånd och häcklat och filmat. Vissa bara ”bekymrade medborgare” som gått dit för att uttrycka sin avsmak. Andra organiserade rasister, som varit där för att filma propagandamaterial och kartlägga dem de kallar för ”vänsterextremister”. Och plötsligt på den tidiga tisdagsmorgonen dök hundratals poliser upp, släpade ut folket och kallade in rivningsmaskinerna. Människorna gick i tåg genom stan och satte sig utanför Stadshuset för att manifestera. Efter någon timme kom Carina Nilsson, socialdemokraten med det beslutande ansvaret för rivningen, ut. Efter att ha pratat med det stora journalistuppbådet i en halvtimme kom hon ned för trappan för att prata med dem hon vräkt. Hennes budskap var kort sagt att lagen är till för att följas. På frågan om vad hon tyckte de vräkta ska ta sig till nu så var svaret att det inte är hennes ansvar. Men hon skulle ha ett möte med Rumäniens ambassad lite senare på dagen och då skulle hon prata med dem om att ta hand om sitt land bättre. I ett TT-meddelande upprepade statsministern samma hållning (som Avpixlat hyllade och kommenterade med ”vad var det vi sa?”) och idag kommer rapporter från andra städer i Sverige där liknande boplatser börjat rivas.
Manifestationen utanför Stadshuset i Malmö pågår fortfarande.
Malin Svedjeholm och Svenska Serieförlaget drog igång ett upprop bland serieskapare att göra serier om miljön inför ”klimatmötet” i Paris då höjdare ska bestämma sig för om det är värt att sluta sabba planeten eller ej. Serierna samlas på bloggen Serier för klimatet och på Facebooksidan med samma namn. (In och lajka!) Jag gjorde en serie om köttindustrin och -konsumtionen. Och valfrihet. Personligen äter jag inte kött främst av empatiska skäl men det finns många miljöargument också och dessa tänkte jag kanske kan nå fram till de som inte är så noga med djurens liv men tycker miljön är viktig. Så, här har ni en serie om kött.
Den här serien hade jag egentligen inte tänkt dela med mig av. Det var en av de första serierna jag gjorde och idag är jag inte särskilt nöjd med hur den ser ut. Men jag tror den har ett allmänintresse nu när Syrien återigen blivit ett samtalsämne. Strax efter arabiska våren började jag jobba som spårvagnsförare och i spårvagnen var radion min bästa vän. Jag lyssnade på pratkanalen P1 hela dagarna och i såväl nyheter som övriga program pratades det regelbundet och förväntansfullt om vad som höll på att hända i Tunisien, Egypten, Libyen och hela regionen. Och så Syrien. Samtidigt rullade jag genom Göteborg i en 30 ton tung plåtlåda och återupplevde min hemstad ur nya vinklar. Och det är den dissonansen mellan här/där/nu/då som Där och då handlar om.
”13/9 1954 mördas ett äldre par i byn Röste och deras hus bränns ner. Först misstänks en främling som synts i byn men ett rutinförhör med granngumman Mimmi From visar att det är hon som mördat paret då de vägrat låna henne pengar.”
Steve Nyberg 