Ett projekt som jag har jobbat med flera månader egentligen, till och från. Fastän serien varit färdig länge. Idén kom från att den lettiska serieantologin Kuš bjöd in allmänheten till att medverka i deras nästa nummer på temat ”Villages”. Samtidigt hade vi i uppgift i skolan att rita skräckserier. Så jag ville baka ihop dessa två teman, och samtidigt råkade jag läsa en avhandling om en hemsk företeelse i Sverige under 1600-1800-talen. Jag berättar inte mer om vad det handlade om för då avslöjar jag slutet på min serie om Maja Stina. Men hur som helst så formades idén till en verklighetsbaserad hemsk serie i en svensk by på 1800-talet. Deadline till Kuš var 7 januari och med mycket pepp från min klasskamrat Lina så satt jag ner och skrev manus till serien väldigt snabbt och koncentrerat. Arbetet med att färdigställa den gick också ganska fort och 7 januari skickade jag den till Lettland. Någon vecka senare fick jag svar att den inte platsade i deras antologi. (Ärligt talat så höll jag mig inte så noga till temat…)
Men nu hade det gått lite tid och jag hade fått distans till serien och var väldigt nöjd med den. Jag kände att den kunde stå på egna ben, även om den bara var 12 sidor lång. Och ungefär samtidigt hade vi Kaisa och Christoffer Leka som gästföreläsare på skolan. Två väldigt peppiga och inspirerande serieskapare från Finland, som berättade om alla galna idéer de hade om utformningen av deras böcker och kringprodukter till dem. Idéer började formas i mitt huvud om ”extramaterial” till serien. Lösa blad som ger extra information till berättelsen, som läsaren själv får lägga ihop.
Dessa delar behöver hållas samman på något sätt, så jag spånade fram en kartongdesign baserad på en chokladförpackning, med ett omslag inspirerat av en av mina teburkar. Jag skapade till och med ett eget typsnitt för detta.
Och eftersom jag tycker screentryck är det bästa som finns och jag inte tryckt på väldigt länge såg jag till att baka in det i projektet. Jag gick med i kollektivverkstaden Kontrapunkt här i Malmö och tryckte upp framsidan på alla kartongerna i två färger, i 100 exemplar.
Så letade jag reda på olika papperstyper som skulle passa för serien och de olika extrabladen och skrev sedan ut allt på skolans skrivare. Sen var det bara att skära och vika alltihop. Ett rejält arbete men jag tycker det faktiskt är ganska kul att pyssla med sånt.
Och just som jag börjat med detta fick jag höra av Lina och Christoffer som skulle till alternativseriefestivalen MoCCA i New York för Ces’t Bon:s räkning att det var väldigt billiga flygbiljetter dit då. Så jag köpte mig en resa jag med och tänkte att jag skulle ta med några fanzine och försöka överlämna till balla förlag som skulle vara där. Serien är nämligen helt ordlös så den funkar ju internationellt. Men jag tänkte att jag först borde skicka den till balla förlag och personer här i Sverige. Så jag plockade fram skrivmaskinen och skrev lite brev och slog in dessa i paket med ett för ändamålet specialtillverkat omslagspapper och skickade iväg dem, bland annat till paret Leka som hade varit gnistan som antände hela detta projektet.
Väl på plats på festivalen i New York ändrade jag dock målsättning. Det kändes inte riktigt lönt att ge mina fina paket till någon som stod i en monter för Drawn & Quarterly eller Fantagraphics eller så. Jag blev också lite överrumplad av den gemene amerikanens utåtvändhet när jag själv – måhända ett uttryck för kulturkrock med min ”svenskhet” – har väldigt svårt för att agera försäljare. Men jag träffade amerikanska kollegor och såg många serieskapare vid utställarborden som jag fann nån sorts samhörighet med och jag bestämde mig för att istället ge bort mina seriepaket till dem och hoppades på att de skulle uppskatta det lika mycket som jag uppskattade vad jag sett hos dem.
Samtidigt började jag få epost från dem jag skickat paketen till i Sverige. Alla med väldigt vänliga och uppmuntrande ord – och flera av dessa har lovat hjälpa mig med mitt kommande, stora, serieprojekt som jag planerat. Styrkt av denna respons tog jag modet till mig och lyckades leta upp min favoritserieskapares adress i USA och skickade ett paket även till honom. (Även om New Yorks postkontor var väldigt flådigt så har jag inte mycket förtroende för USA:s postsystem och jag vet inte om det är deras fel att jag inte fått något svar på detta brev än…)
Så det blev en mycket lyckad release av Maja Stina som fanzine, till slut. Jag tog det även med till Stockholms internationella seriefestival, som var för några veckor sedan. Också där väldigt lyckat. Hem igen till Serieskolan, där vi nu precis satt upp vår slututställning och jag byggde min del av den kring framför allt Maja Stina, som jag alltså fortsatt jobba med fastän serien varit färdig sedan i januari. Bland annat så sydde jag dockan som syns i första rutan och tryckte upp en av tapeterna som syns i bakgrunden i hemmet Maja Stina arbetar i.
Ett långt jobb, som äntligen känns färdigt och jag är väldigt peppad på att nu gå vidare till nästa projekt, som har vissa likheter med detta.
Om ni har lust att läsa Maja Stina kan ni köpa den från fosfor, som är en webshop jag och Christoffer just startat för försäljning av just seriefanzine. De flesta av mina tidigare serier har jag lagt upp på nätet och jag gillar att dela med mig av det jag skapar gratis och lättillgängligt för alla på webben. Med Maja Stina har jag dock gjort ett aktivt val att inte lägga upp den – framför allt för att jag ser det färdiga paketet som verket i sig. Att öppna kartongen och få alla delarna var för sig är helt enkelt inte samma sak som att bläddra i ett bildspel på nätet. Men hoppas ni är intresserade ändå.
En reaktion på ”Maja Stina från A till Ö”