Det är techno och jazz.
Det går att bli så kär utan backstagepass.

De senaste två helgerna har jag varit på festival. Efter att inte ha varit på festival på evigheter. Först Skogsfesten, som några goa vänner sätter upp mitt ute i skogen i Dalsland. Sedan Knarrholmen, en lite större liten festival på en av öarna här ute i Göteborgs skärgård. Efter att ha gjort dokumentären om Plan-It-X Fest i USA förra året så var jag sugen på att göra en liknande dokumentär om en festival inte så många känner till, så jag tog med mig min hyffsat rejäla kamera (Panasonic Lumix DMC-GH2) och utrustning till skogen och spelade in denna 45 min långa dokumentär:

Det gav mig mersmak men det stora filformatet gjorde att jag slet mitt hår hela veckan i redigeringsprogrammet för att få allt snyggt och prydligt. Så när jag åkte till Knarrholmen tog jag med mig min lilla skruttiga kompaktkamera (Rollei Compactline 52) som kostat 200 kr i affären. När jag rensade ut i datorn för att ha plats med videoredigerinen upptäckte jag gammalt material inspelat på den och det såg så dåligt ut. Dåligt på ett bra sätt. Så där som Hipstamatic- och Instagramfilter gör för digitala foton, fast istället för att det ser mysigt analogt ”dåligt” ut så såg det mysigt digitalt dåligt ut. Så med den lilla, lilla kameran gjorde jag en poplåtslång dokumentär på nolltid: